Emma och Jesper

Haft en väldigt ovanlig vecka. Veckan började med att jag klev upp halv 6(!?)  på måndagens morgon. Eller egentligen var jag vaken vid 4 för jag var så nervös för att försova mig. Rullade mot kusten och Holmsund för att spendera dagen vid en telefon och ringa runt till företag runt om i norra norrland i ett kontor utan syre. Och medan jag gjorde det började Jesper ett nytt äventyr. Han gjorde nämligen sin första dag på dagis och enligt hans pappa klarade han det galant.

Även tisdagen tillbringade jag vid telefonen och pojkarna fick klara sig själva tills jag kom hem. Men då var inte Gunnar hemma så vi hann bara träffas ett tag eftersom det var läggdags innan han kommit hem. På onsdagen fick jag äntligen dela denna roliga stund med Jesper och jag kan bara konstatera att den killen gör aldrig mig besviken. Han leker själv och åt mest kring hela bordet (med mig och fröken inräknade). Åter hemma får vi vänta några timmar innan G kommer hem och vi äter middag tillsammans hela familjen. G far ut och vi går till farfars och badar. Kvällen kommer och G hinner bara komma hem så kryper vi till kojs.

Så är vi framme på idag. G kliver upp tidigt och jag och J far på dagis kl 9. Kl 12 kommer G och hämtar J och jag kör mot kusten igen och min kära telefon. Och imorn är det samma sak förutom att jag redan är i Holmsund.

Är det såhär det är egentligen? Under hela våran sambotid har jag varit helt eller halvt ledigt. Jag är inte van att inte träffa G typ varje dag. När båda nu börjar jobba kommer vi troligtvis att gå om varann så vi knappt träffas alls. Nu måste vi börja planera vår tid tillsammans. Är detta vad man kallar vuxenlivet? Å hjälp, måste jag bli vuxen nu?